Någon fågelskådare blir jag aldrig. Men i stuglivet så är fåglarnas närvaro en livsviktig kvalitetshöjare. En stilla morgon och frukost vid havskanten med försommarglad fågelsång som soundtrack – det är fint.
Så det rika fågellivet gör att jag numera i alla fall kan identifiera en havsörn eller ett svanpar på tillfälligt depåstopp i viken. Ungefär där har jag nått min kompetensgräns, men det räcker långt.
Men så har vi förstås alla dessa måsar. (Be mig inte klargöra alla modellvarianter.) I alltför stora skaror kan de bli lite väl påfrestande entusiastiska, men de har också sin charm och sitt absoluta värde som inslag i havsidyllen.
Ibland kan det till och med uppstå någon form av dialog, eller åtminstone interaktion. Föga förvånande var just det här tillfället till måsmöte genererat av ren matsnålhet. Mest från måsens sida.
Jag satt och myste med en strandnära fika då jag känner mig iakttagen. Mycket riktigt, några få meter bort spankulerar Mårten Mås. Snålt, men ändå subtilt, blängande på mig så närmar han sig.
"Är du fikasugen", frågar jag. Jo tydligen, för stillsamt och värdigt trampar han ända fram till mig – fortfarande lågprofilig, men ändå tydligt kravställande.
Jag faller till föga och delar med mig av en brödbit som jag släpper ner vid mina fötter. Mårten (vi har nu blivit du och bror) plockar upp den, tuggar i sig och riktar en avmätt blick mot mig, som med lite god vilja kan tolkas som tacksam. Sen lättar Mårten och drar vidare.
Där kunde den odramatiska storyn ha slutat, men Mårten visade sig vara mer godhjärtad än jag i stunden anade.
Några minuter återvänder Mårten, nu i sällskap med en kompis. Landar lika nära och meddelar kompisen att "kolla in nu, den här gubben ger en precis vad man beställer".
Så som den gode serviceande man är så fick de sig en liten bit till. Och Mårten kunde segla vidare, nu med en kraftigt ökad status som god kompis.
Bild på högst generisk mås, dock fotad on location i stugan. Mårten ville inte vara med på bild.
