Mannen satt framför en av museets datorer, hårt fokuserad på den information som visades på skärmen. Med lite tjuvkikande kunde man ana att han studerade någon form av listor. Kanske en forskare som gjorde research? Student? Släktforskare? Han gav ett högst seriöst intryck i alla fall.
Det enda som grumlade bilden var tårarna som stilla rann nedför hans kinder.
Miljoner liv togs under Förintelsen, ett helt ofattbart resultat av människans allra grymmaste sidor. Omfattningen är så väldig att man inte kan... omfatta den. Det är därför värdefullt att få en påminnelse om att det handlade om enskilda individer och livsöden.
I anslutning till Förintelsemonumentet i Berlin finns ett underjordiskt museum. Med mina dåvarande kollegor på Hugin & Munin Kulturinformationen besökte jag det 2006. Perspektivet i museets gestaltningar är just att lyfta fram enskilda människor och att förmedla deras individuella historier med hjälp av text, bild och föremål. Tonen är redogörande, nästan osentimental, de starka adjektiven använda med varsamhet och indignationstonerna lågmälda när deras livsberättelser förmedlas.
Just därför griper det tag.
Den forskande och stillsamt gråtande mannen framför dataskärmen var den bild som mötte oss efter utställningsbesöket. Och insikten var omedelbar och stark – han studerade arkivlistor med människor vars liv utplånades. Kanske släktingar. Den bilden behövde inte dokumenteras med kameran – den sitter etsad i minnet ändå.
