Året är 1961. Två gossar poserar stolt vid sitt bygge – en enkel, men funktionell, riskoja. Egentligen bara ett tak över en av inlandsisen skapad öppning i berget. En grotta. Den ohejdade stoltheten och glädjen över sin skapelse kan vi bara skönja bakom de koncentrerade minerna.
Klädseln är tidstypisk. Träskor. Elegant stripade badbyxor, med raffigt v-ringad t-tröja därtill. Den yngre, något gladare gossen, har försetts med enhetligt randiga småbyxor och tröja. Piffigt.
Mer vet vi inte. Kanske blir kojan modell -61 platsen för dramatiserade scener ur vardagen. Kobojsare och indijaner? Kanske ett vinteridé för någon av de björnar som enligt folktron finns i omgivningarna?
Tiden går. Gossarna växer upp, blir fäder. Och med tiden kommer barnbarn, som för kojbyggartraditionen vidare. År 2023 förblir byggmetoden densamma. Och kulturarvet från grottstadiet lever vidare.
Möjligtvis verkar den senaste generation generellt mer positiv till företeelsen. Mer engagerad.
Hoppfullt alltså.
2023: Ett av barnbarnen, kojbyggarbevarare Märta. Mobilfoto: Jonas.
1961: Fotograf okänd, möjligtvis någon ur gossarnas föräldrageneration. Valet att publicera är helt mitt eget. Stackars brodern fick ingen chans att vägra offentliggörandet.
1961: Fotograf okänd, möjligtvis någon ur gossarnas föräldrageneration. Valet att publicera är helt mitt eget. Stackars brodern fick ingen chans att vägra offentliggörandet.
