Så här ser det ut idag i Södra Bergfors, men vår stughistoria börjar egentligen redan 1959. Jag var tre år, lillebror knappt ett, lillasyster enbart en möjlighet i framtiden. Med förutsättningarna två små barn, en arrenderad strandnära tomt i väglöst läge, förmodligen toktajt budget, en regnig sommar – vad får vi då? Jo, givetvis ett kanonläge att kicka igång ett utmanande byggprojekt. På så vis som unga föräldrar alltid har gjort och gör än idag.
Så då kör vi.
Den första byggsommaren var alltså rejält blötlagd, enligt vad sägnen säger. Familjen i tält, blöta blöjor och matlagning på spritkök, parallellt med att stommen till stugan restes. Modernt skulle det vara, så en A-frame var ritad – en triangelform helt rätt i tiden. Modellen lär vara kanadensisk till en början, med brant taklutning för att snön inte skulle samlas och tynga tak. Pappa ritade med en trave Allt i hemmet nära till hands.
Efter den första sommaren följde en lång rad somrar med kontinuerlig uppdatering av stugkomplexet; grillplats, solplatser, vedeldad bastu, sovstuga, utediskbänk, brygga.... Det förskönande minnet beskriver långa sommarlov vid Bottenviken med ständig sol och värme.
På bild originalstugan 2013, i mogen ålder och lätt patinerad efter alla dessa många sommarlov.
45 år passerade och dags för nästa generation – jag och min fru tog över en A-frame i behov av renovering. Rätt stort behov visade det sig, lika bra att bygga nytt. Men kulturarvet ville vi vårda så vi skissade på en uppdaterad A-frame. Vi ritade och den mer designkompetenta frun byggde modell. Det blev bra tyckte vi. Nästan bra.
Vi fastnade på en lösning för entré i den tänkta glasade gaveln mot havet. Efter hårslitande följde acceptans av vår fastkörning och professionell hjälp anlitades. Vips var entré såväl som viss svårmöblerad planlösning inget problem länge. Östra triangelgaveln blev en glasad fasad, en hyfsad 160-tummare ständigt visande vacker vy över Bottenviken. Entréer i norr och söder med taklyft skapade ljusinsläpp och interiör yta som blev möjlig att disponera snyggt och funktionellt.
Men vårt paradis byggdes inte på en dag, snarare på tre somrar – en därefter evigt pågående process. 2014 snurrade vi bastun ett kvarts varv och fräschade upp för att fungera som en hyllning till hygienen. 2015 byggde vi ny sovstuga och ett förråd med torrclosette, a.k.a dass. 2016 var det dags för huvudattraktionen att färdigställas. Från Martinsons levererades en byggsats med träklossar som skulle fogas samman till en A-frame. Klossarna var massivt KL-trä i färdigsågade moduler. 120 mm korslimmat trä för tak och vägg, 170 mm för de självbärande golvsektionerna.
Vid det laget hade kompetensgränsen för oss och våra medhjälpande släkt och vänner nått sin gräns. Proffs var anlitade för montering av byggsatsen och det fungerade alldeles utmärkt. Ett litet (nåja...) missöde uppstod ändå, trots proffs.
Golvsektionerna var helt logiskt först på plats och lite missnöjd blev jag. Vi hade nog trott att träsektionerna skulle vara vara finslipade, men det här golvet var ganska grovt. Så medan lyftkran och snickare hanterade de tunga sektionerna började jag fundera på att lägga in ett trägolv alternativt hyra av en rejäl slipmaskin. Ser då i ögonvrån en märkning på en sektion, pil pekandes ned mot backen och en text "upp".
(Klicka för större bilder och bildtext.)
Nedmontering av ett kulturarv. Inte smärtfritt.
Tacksam över proffshjälp med monteringen. De där konstruktionsritningarna var inte att leka med.
Många och långa voro skruvarna.
Bygga byggsats. Stommen uppe på en dag.
Per, metallens mirakelman, stod för allt plåtslageri.
Spännande montering av glasparti. Passade glaset? Ja.
Hrrrmmmmm.... försynt harkling och undran riktades till byggarna. Jomenvisst, golvet var monterat upp och ner. Ridå. Eller det löste sig förstås, bara att svära, lyfta och baxa ett par timmar så var golv och tillvaro på rätt köl igen.
Glädjen återvände, inte minst i form av viss tillfredsställelse i att även proffs gör samma dumma misstag som en själv. Tack för det! Försöker tänka på det när jag måttat 2 meter med en inte helt utfälld tumstock. Vad är det för fel på 180 cm?
Allt på plats alltså, då var det väl bara att slappna av och njuta i solstol vid stranden, med god bok och sval dryck? Jovisst, sköna stunder i pluralis väntade, men det finns ju alltid lite till att göra; nya spänger, renovera den lilla vedboden från 60-talet, finputs av möblering och inredning, bygga bodar, vedförråd, bänkar, uteplatser med mera. En mix av kulturarvsvård och nyskapande – ett ständigt pågående projekt.
Flitens lampa lyser alltså, men om solen börjar göra detsamma så blir det förstås rast och vila. Man kan ju alltid sitta alldeles still och glo lite till på det där havet.
